Det här med minnen är rasande roligt. Till skillnad från i verkligheten kan man då sortera bort allt elände som regn och pajade hojar, det är bara att elda på som om ingenting hänt.
För hände något, det gjorde det jämt. Tillförlitligheten hade fortfarande förbättringspotential. Väldigt mycket till och med, då med 60-talets engelska era i färskt minne.
Min första hoj blev en Silverpil. Visserligen var drömmen en Guldpil, den hade ju 25 kubik mer än Silverpilens 175 trots samma vikt. På den tiden, sådär 50- och 60-tal var reglerna annorlunda. Lätt motorcykel var lätt, alltför lätt. 75 kilo skulle de väga och för att det skulle kunna nås sorterade Husqvarna bort allt onödigt. Bromsar till exempel. Jo det fanns något som i specifikationen benämndes så men verkligheten talade ett annat språk. Skärmarna gjordes i lättmetall och fick förstärkas med stålbrickor vid infästningarna för att sitta kvar när man kom hem. Om man nu kom hem utan ett kontemplativt ögonblick. Jo, ögonblicken var längre på den tiden.
Silverpilen modifierades, Det blev Flink-topp och DelOrto-förgasare. De 9,8 hästarna blev fler och vikten sannolikt för hög. Vad som rymdes inom 75 kilo var inte mycket och något att banta på fanns bara inte. Det hela tog slut nyårsafton 1969 när reglerna för lätt MC ändrades till 125 kubik och min älskade lätta MC blev tung. Ända fram tills dess myndigheterna insåg det omöjligt att motivera att en MC som tidigare varit laglig för en yngling på 16 att äga och köra nu inte längre var det. Men undantagsreglerna för den som tidigare ägt en dylik blev inte helt lyckade. Jag fick köra min egen Silverpil men inte polarens och de glänsande 125-orna i hojfirmans skyltfönster hade prislappar som tyngdes av för många siffror.
Den 26 januari 1970 släppte förbannelsen och jag gled på grund av undantagsreglerna återigen ut i trafiken på min nu tunga hoj. Helt lagligt om jag körde min och inte polarens likadana. Så det blev inte ens ett helt år på lätt MC. Och, helt riktigt. Hojen hade nu blivit helt osäljbar och förpassades på 18-årsdagen in i garagets mörkaste hörn för vilken 18-åring kunde tänkas köpa en tung hoj som tidigare varit lätt? För mig ersattes den av en riktigt tung hoj, En BMW R69S. S stod för sport och den hade 42 hästar till skillnad från den utan som hade 30. I gengäld var kilona fler och stoltheten osannolikt stor. Trots att den knappt gick att svänga utan att skrynkla asfalt och fick omgivningen att titta till en extra gång i så den mest modesta kurva. Lite avundsjuk var jag ändå på polarens glänsande Norton Commando Roadster, Den var blå och glänste bättre än min. När motorn pajade tusen mil senare var det jag som kom på min måttligt glänsande jättetunga osvängbara BMW med Earlsgaffel.
Det var nu som 80- och 90-talens hojar började skapas och en helt ny era inleddes. En era där den moderna motorcyklisten föddes med klassiker som Honda CB 750, den då helt revolutionerande fyrcylindriga motorn som skulle bli normerande för kommande årtionden.
Ja, jo. Troligen ler du lika mycket åt dåtidens moderna teknik som de som gäller Silverpilen. Men nu var det nya tider och fyrcylindrigt som gällde. Inget gick upp mot en glänsande CB 750 och BMW tvingades till och med lacka sina hojar i annat än svart och vitt.
Pelle Kjörling
Gästskribent man man bli antingen på eget initiativ eller på uppmuntran från Mats eller Henning.
Lämna ett svar