Min allra första motorcykel

Tjatet jag utsatte min far för efter den där första gången jag fick provköra en så kallad minimotorcykel, en hemmabyggd motorcykel med trimmad Sachs moppemotor, var som en spärreld i Verdun 1917. Jag ville ha en motorcykel. Det fungerade ”sådär”. Han lät sig varken stanna för att ”bara titta” när vi passerade mc-firmor eller lyssna på förslag om att åka till Vikbanan i Upplands Väsby för att titta på knattecrosstävling. Jag hade ingen övertalningsanalys, ingen genomtänkt strategi eller egentliga argument för min sak. Jag bara tjatade. I sak kunde jag lika gärna och effektfullt ha läst dikter för att motverka salthalten i haven, så förstår ni hur lite effekt jag upplevde saken ha. Men gav jag mig? Icke.

En vacker dag, jag tror jag gick i sjuan eller åttan så sa jag till min farsa att min systers kompis son skulle sälja sin cross och att det kanske kunde vara något. Här hände plötsligt något. Min far suckade inte och sade nej eller bytte ämne. Han frågade vad det var för något. Jag måste ha förvånat tystnat i den häraden att det vore jämförbart med volymskillnaden mellan Challengerrymdfärjans första startsekund ersattes av ljudet av en ekorres blinkning.
– Va?
– Ja, vad är det för något? Min far lät faktiskt lite nyfiken.
– En Husqvarna hembygd… och jag vet inte hur kulspruteelden av orden formades för att i positiva ordalag underbygga beslutet att köpa mig denna motorcykel men min far klippte av dem med en fråga.
– Hur mycket vill de ha? Husqvarna är väl bra grejor? Min fars avväpnande fråga har med dagens insikter många sidor att skåda. Bland annat den att min far kan lika mycket om motorcyklar som Vladimir Putin bryr sig om mänskligt lidande. Att han skulle veta om Husqvarna var bra eller inte står mig lika obegripligt då som nu. Han tror exempelvis att det tekniskt inte spelar någon roll vad man väljer för bil då vad det står på motorhuven är helt utom betydelse. Ni fattar…

Någon vecka senare stod jag på syrrans kompis gård och tittade på det sorgliga skrot som skulle komma att bli min första motorcykel. Hojen var en hembygd sak med motor från Husqvarna Silverpilen, tank och en massa annat från någon Zündapp och resten kom väl från ”gudvetvar”.
Det var några ”detaljer” dock… Det var bara att svetsa ramen som gått av, byta två pinnbultar till cylindern och skaffa ny topplockspackning, ställa tändning och renovera förgasare plus att en stötdämpare visade att det fann olja inuti. Jag kunde inte mecka men om man bara säger ja så HAR man ju en motorcykel. Resten kanske går att tejpa eller något.

Reggadegga-deng-deng-deng-dang-da-dang!
Faktiskt gick den att starta. Vi knuffade igång den och jag kunde med yttersta nödtorft få den att med hysteriskt låg effekt transportera mig fem meter under ett sjövilt oljud och rökmoln. Mina byxor var på ena benet för evigt fläckade av en blandning av sot, bensin och tvåtaktsolja. Min själ också. Ett tusen femhundra kronor senare var vi på väg hem med denna ”skapelse” bakom på släp. Som tur var hade jag en syster vars man gillade att laga trasiga motorfordon och snart gick den att köra. Jag var alltid livrädd för den men lärde mig att köra lite tuffare än jag gjort med de mopeder jag dittills provat.

Historien slutade med att den stals ur boden på landet men det var nästan bara att följa spåren så hittade vi den bakom en av de fast boendes villa någon kilometer bort. Tjuven och hans vänner hade ändå hunnit göra skrot av det som redan var början av en skrotning när den byggdes. Den som säger att ”nu kan det inte bli värre” har aldrig sett min första motorcykel.

Hur som, jag var biten och mitt liv som outtröttlig motorcyklist hade börjat.

Jag kanske aldrig har sagt det, eller inte gjort det tillräckligt, men tack, pappa! Tack! Detta var en av de finaste saker du gjort för mig. Då och för min framtid. Jag hade äntligen en egen motorcykel.

– Tack pappa!

Vilken var din första motorcykel? Berätta!