Min absolut första hojtur

Du kanske inte minns din absolut första tur på en motorcykel där du själv körde? Jag gör det, ja alltså min första tur. Din minns jag alls inte. Detta var på landet vilket i det här fallet var några mil söder om Sundsvall och bland ungdomarna på byn var jag bland de allra yngsta. Jag var kanske elva år och som jag tyckte det hade alla grabbarna där mopeder och motorcyklar. Anders hade en Honda Z50J Monkey. En 76:a. Pipen, som han kallades, hade ett hembygge med trimmad moppemotor. Lars-Olov hade, om jag minns det rätt, en Puch Dakota. Sen var det ett helt koppel grabbar som snurrade runt och börnade cirklar i gruset med allt vad de hade.

Vid ett tillfälle fick jag provsitta Pipens hembygge. Det är inte den på bilden, kanske inte ens en likadan, men den är tillräckligt nära för att få bildsätta texten. Jag fick instruktioner om hur man startade och uppmanades att köra den. Jag tvekade. Jag hade träskor från Träskofabriken, även den söder om Sundsvall, med rödvita ränder över tåhättan och remmen över var blå med silverfärgade stjärnor. USA. Jeansen var ärvda och kilen i ryggen hade mamma tagit bort så att de åter passade på en pojk i dess tänkta storlek. Kläderna har inget med saken att göra men mitt minne tvingar mig att delge det som är kvar på näthinnan från tillfället.

– Det var här det hände, va.

Snart var jag övertalad och den friskt varvande moppemotorn gjorde konstiga ljud när jag som instruerat vred på gasrullen.
– Mmmmmoooooouuuuaaaiiiiiihmmmmm… peng, peng. Pett, förkunnade den.

Snart lärdes jag hur man kopplar, lägger i växeln och sedan söker sig uppåt med foten för nästa växel och med det högre fart. Jodå, snart var jag iväg och det gick lugnt och försiktigt. Som jag minns det. Bredvid körde Anders på Monkeyn med en påhejjande Pipen bakpå.
– Gaaasaaaaa, ropade pipen och vred på handen i gest.
Jag vred på och tillslut nådde motorn ett varvtal som inte längre tillät en varvökning och jag var nog mer förskräckt än lyckligt road. Både Anders och Pipen viftade att jag skulle växla. Nu! Omedelbart!

Jag drog enligt instruktion in kopplingen och motorn intog en tonart som mer stämde överens med en tandläkarborr i målbrottet än något annat. Då släppte jag kopplingen. Troligen hade allt skett under en tillräcklig mängd sekunder att farten avtagit för när kopplingsgreppet släpptes skiftade motorljudet från ett plågat ”Piiiiii-iiiii-eeeee-iiiiiii-eeeeeeen-iiiii” till ett ”Påh-ööööööööööööhhhhhhöööö” i stigande tonart medan styret tycktes automatiskt höjas ur moppen. Nejdå, jag körde på bakhjulet och Pipen och Anders såg ut som skiftande förvånade tonåringar till rena flinande tandrader med hjälm på.

Jag hade ”slangat”. Det hade tydligen varit ganska snyggt och jag blev omedelbart korad som kvällens hjälte och givet en blivande ”like”. Såklart blev jag fascineradd även om jag inte ens hann bli situationsinsiktskrävande rädd. Jag hann nog inte ens fatta men knäna skakade och jag cyklade hem och började tjata på min far att jag ville ha en minimoppe. Jag var förmodligen helt outtröttlig. Min far brukade sällan låta sig tjatas till att ge mig saker. Denna gången funkade det dock. Men det tog några år. Bara några.

Om det kan du läsa i denna text.

Dela!

Dela gärna!

Om Henning Svedberg 54 artiklar
Henning är en hojgalen själ som gillar för små motorcyklar med för bra bromsar. Han blir glad om du lämnar en kommentar!

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*