Jag kan ledigt säga att hojvärlden har varit full av hojar jag velat ha. De flesta har varit proppade med effekt och väghållning och har ofta varit att klassa som värsta av det värsta. När det kommer till 125:or var det så att effektkriget var i sin kanske mest intensiva fas när jag var i målgruppen. Jag är ändå född 1969 och fick ta kortet sommaren 1985 vilket ger att jag troligen satt och spanade efter drömmar från runt 1983.
Då var det väl Yamaha RD125LC som var hetast och då utan att jag någonsin haft särskilt starka begär till den. Talar vi Yamaha spanade jag mer troligt på DT125 eller om vi pratar Honda vad det MTX125. Okej, jag kanske var mer inne på offroadspåret under 125-erans första halva och när väl Honda NS125F och Suzuki RG125 Gamma kom så snodde de åt sig det mesta av den energi som borde har gått till matematik, svenska och engelska. Jag tror att jag aldrig någonsin ens kisade åt Kawasaki…
Med tyngre hojar i sikte
Det roliga här är ju att jag som är racinglacksfetischist nära dreglade sönder munnen när Honda NS125R2 kom. Samtidigt var jag gå nära rödmarkeringen i fokus på motorcyklar och dess drömmar. Då hade jag med tanke på varåt körkortsåldern barkade börjat kika på tyngre hojar men ni vet som ett rovdjur i färd med att kuta ikapp sitt byte nafsar åt sig en ekorre eller harpalt under de sista sprången mot en gasell. Ni fattar.
Ändå stod den där. Helkåpa, racinglack och ett verkligen moget utseende. Jag hann blicka till på den. Hann börja vilja ha den och den hann fastna i både hjärta och på den mentala vilja ha-listan. En Honda NS125R2. Rothmanslack och vita mätartavlor. Dock kom det att snart bli denna fränings lite större syskon jag köpte; en Honda NS400R. Dock inte med Rothmanslack. Det lider jag av än idag.
Nu idag är världen inte skiljd mellan olika körkortsklasser utan jag kan med hedern i behåll gasa runt på en ”skitraka”. Får jag välja blir det gärna på en NS125R2. Då är så fräna…
Det är nog aldrig för sent att skaffa sig en gammal drömhoj. Även om den kom att hamna rätt i tid för mig alldeles för sent.
Lämna ett svar