Frågan är månne befängd i sin natur. Det är självklart. Åt båda hållen. Oavsett vad du tycker. För mig som sällar mig till den skara som menar att man kan det så är det självklart. En motorcykel kan ge dig emotionella vibbar som kan svinga från rent maskinempatiska känslor som får det att krampa i kroppen när du hör hur någon i oförstånd eller illvilja plågar en maskin.
Det kan vara den som en nollställd och oförstående min rusar en kall motor eller den som med en ”jag kan det här” menar att man kan förlänga intervallerna mellan oljebyten då motorn inte märker om det X antal mil längre denna gång innan oljebytet och således ”lura tekniken”. På allvar hade jag en vän som trodde han kunde hälla mindre och mindre tvåtaktsolja i sin Honda 125:a då den ”vande sig”. Det slutade med att han fick ”vänja sig” byta kolvringar och annat.
Den andra sidan menar att man inte kan älska döda ting då de inte ger dig något tillbaka. Det argumentet flinar du ju redan lite åt. En motorcykel kan ge sin förare väldigt mycket om än inte i emotionella former. Här ska man dock vara medveten om att emotionell generositet inte är något som ”känns” hos mottagaren så länge inte samupplevelse existerar.
Du kan däremot skapa samupplevelse genom att förstå din motors karaktär, chassiets begränsningar och styrkor och med det skapa en körupplevelse som direkt ÄR samverkan och som får föraren, i varje sådan situation, att alstra lika mycket eller mer signalsubstans och endorfiner än en medmänniska kan i varje interaktion. Sånt ger ägaren en kärlekslik känsla inför den upplevelsen och med det sin motorcykel.
Att titta på dåtida planscher med dina drömhojar ger dig troligen någon form av puls. Känslor. Ser jag en Rothmanslackad Honda NSR500, en fin Yamaha FZR1000 -89, en grönvitblå Kawasaki ZXR750 -89 i mint condition eller en Suzuki GSX-R 750 -85 i samma skick får jag flämtpuls och det utan att just för stunden köra dem.
Jag tror inte man ska underskatta de tre formerna av kärlek till fordon.
-Att köra dem och hamna i fullständig harmoni i körningen.
-Att se den hojen eller någon du drömt och återuppleva dopaminrallyt i kroppen.
-Den längtan och vision som kan få en människa i unga år att under en längre tid sträva efter och arbeta för att få råd med ett visst fordon. Det kan vara så simpla saker som lackering, tekniska data eller bara att ha sett någon personligen viktig person kopplad till fordonet. Kanske bara att fordonet hade en frän dekal…
Jag tycker inte att man ska underskatta kärleken. Inte heller sina meningsmotståndare. De som inte tror att man kan älska sin motorcykel har trolig aldrig ägt en. De har ingen aning men agiterar ändå i sin blinda okunskap. Eller så har de bara ägt fel motorcyklar. Eller kanske inte förstått modellens inneboende charm och personlighetsdrag. Mekaniska eller kosmetiska. Du kan visst älska ett fordon. Och jag vill med min vän Simons ord signera det tänket:
-Om du inte nu och då vänder dig om, stannar och leende betraktar ditt fordon då har du fel fordon.
BÄSTA!!!
❤️🥰😍😘