En av mina första tunga hojar var en Honda CBX550F. Ja, den hade rasslande kamkedja. Det där med rasslande kamkedjor på lite halvgamla Honda CBX550 är för oss som haft dem lika självklart som att det för en sjöman finns vattenyta på haven. För egen del var detta ett mindre problem då min hade ett öppet och ljudligt 4-1-system. Det var så torrt och ekande i ljudbilden att jag med lite eftertanke kan frammana ljudet i huvudet. Det låter verkligen illa, men jag tyckte det var fasligt fränt då. Jag tyckte att det var riktigt tufft. Trots att det råa vrålet började ungefär en tredjedels sekund innan jag tryck in startknappen.
Hur som, det är inte om kamkedjor och avgasljud denna text ska handla. Den här hojen hade en rad fel behäftade. Dels kunde man inte släppa styret i farter över kopplingsutsläpp på ettan innan man fick styrfladder vid enhandsgrepp. Du var alltså tvungen att i alla lägen hålla hårt i styret – med båda, helst alla tre händer. Det kanske är en smal sak men om jag under färd, utan att tänka mig för, började justera backspegeln så tog det en tredjedels tusendel innan styret fladdrade från styrstopp till styrstopp med resultat att den hand jag lyft för att lätt justera backspegeln nu smockat till den 64 gånger och fått den att i bästa fall peka åt helvete. Vanligare var att den lossnade och FLÖG åt helvete. Sen var tändningslåset rätt kass. Man kunde låsa upp och starta hojen med en nyckel från en Crescent. Du får här välja om jag menar cykel, moped eller båtmotor. Det kvittade lika.
Så, nu kommer vi till saken. Det risiga tändningslåset var alltså tämligen inselektiv med vilken nyckel som fick tillträde och precis lika grym på att hålla kvar den valde nyckel som satt i låset under körning. Det som ni nu anar ska hända händer. När jag en gång kommer fram till en kompis som bodde på så kort avstånd att jag egentligen borde ha gått så uppstod ett sånt där ögonblick då hjärnan inte tror kroppens signaler och impulser. Min hand tog det sedvanliga greppet om nycken som inte fanns och vred den inte så att hojen heller inte stannade. Jag tog det igen… Det var något i detta som inte stämde men hjärnan ville ha de vanliga responserna som känslan av att ta i nyckeln men de kom inte. Ögonen gjorde samma upptäckt. Nycklarna var borta. Motorn hade ingen aning om vad vi uppe vid styret höll på med så den bara fortsatte att gå utan att reflektera över det ovanliga i situationen.
Här var det bara att se sig om på marken. Känna efter i fickorna, ja, hjärnan gör gärna sådana saker när den blir förbluffad över att rutinerna inte stämmer. Sen valde jag att köra hem i 15 kilometer i timman och spanade av sträckan noga. Ingen nycklar låg på marken. Väl hemma slog jag av motorn med brytaren på styret och slog av lyset för att spara ström och gick fram och tillbaka utan att hitta några nycklar. Borta. Orimligt borta. Efter tre vändor gav jag upp och gick frustrerad och med lika tappat humör hem. Skruvade ur batteriet och lät det vara. Hojen blev inte stående för jag hade ju reservnycklar men rutinen ändrades till att alltid lägga nycklarna i fickan så jag inte tappade fler.
Jag brukar inte tappa nyckelknippor och detta störde mig enormt. Det var inte bara en gång jag slog en blick på marken just där mellan de adresser där detta hänt. Det var nog varje gång. Det blev, precis som att stoppa den lösa nyckelknippan i fickan för att inte tappa den också, en inbiten vana.
Tiden gick och det blev dags för besiktning av min högbrölande 550. Då byter man avgasrör, åtminstone om man vill att skiten ska gå igenom. Döm nu här om min förvåning när 4-1-röret monterats loss så låg där, duktigt inkilat i kollektorns rör, en blåanlöpt och bitvis jätterostig nyckelknippa. Där låg den! Den hade varit med hela tiden! Seger men nesligt ändå. Då kunde ju den här storyn ha varit slut men det är så med inlärning att den sitter ibland rysligt hårt kvar. Nej, det är inte så att jag försöker dra ur tändningsnycklarna när jag fått igång hojarna längre. Det försvann snart därefter. Men, när jag är tillbaka i de kvarter där jag växte upp och detta hände. Då är det inte sällan att min hjärna tvingar mig att snabbt slå en koll om nycklarna kanske ligger där någonstans.
Här är det i alla fall så att jag förundras över hjärnans funktion. Den väljer som reflex att återgå till ett problemlösande av ett irriterande problem som inte längre finns samtidigt som jag måste anstränga mig för att frammana ett ljud jag verkligen gillade och som var så fruktansvärt påtagligt.
Det är tydligt att hjärnan, åtminstone min, har fokus på helt fel saker, av fel anledning, såhär långt bort i tiden.
Lämna ett svar