Drömhoj på steroider

Det var inte så många år sedan då jag gick in i väggen. Ja, alltså inte av stress eller så utan den här gången var det ”ballhetsväggen”. En sådan vägg man går in i av ren och skär upphetsning av ett fenomen, fascination eller … kärlek! Det var just den här bilden som var fröet till min havilja och den gjorde inte saken lätt för mig. Wow-känslan var rätt intensiv, om jag ska lägga orden rätt. Jag hade flera år tidigare både skrivit artikel i MC-Nytt om Yamaha TRX850, och kört en, men då inte ägnat den någon speciell notis. Visst, ball och frän men… nej. Sen såg jag just den här bilden på Sir Alan Cathcarts egen TRX. Då… Jävlar.

Så plötsligt den dagen inser jag att det är en Yamaha TRX850 som är lösningen på alla mina problem. Som en heroinist jagar en fix börjar jag plöja YouTube, min egen gamla artikel, andras artiklar, Pinteresidor och allt i jakten på bekräftelsen att Yamaha TRX850 är det ballaste som finns. (Jo, jag veeet.) Så någonstans där i ögonstressen och den mentala haviljeerektionen får jag den konstiga lusten att titta på Blocket. Va? Vilken konstig tanke! Och mycket riktigt; där, mitt i ingenstans i bortre uppland står en fin TRX till salu och det är till på köpet (Oavsiktlig ordvits) en bekant som säljer! Efter en kort provtur där knäna efteråt darrar likt de gjorde första gångerna jag provkörde mina kompisars 80-kubiks knattecrossar som i bus körts till ungdomsgården. Detta i åldern de gick i sjätte klass. Så jäkla rätt! Ja, TRX:en alltså.

Så köper jag den och precis som i min ungdom tog sig körlustan en ny nyvå. En högre och mer intensiv. Jag körde, körde och körde och skrattade i nästan varje kurva. Så jäkla kul. För att optimera glädjen monterade jag på ett par feta slipon i kolfiber, gaffelinsatser och Wilbers fetaste och mest justerbara stötdämpare bak, sänkte kronan på gaffeln och monterade bromsok fram ifrån en Yamaha R6. Den höjdes bak och fick ett mycket, MYCKET, bättre beteende på vägen. Sist ett luftfilter från K&N.

Då jag har en folieskärmaskin och tillverkar dekaler gjorde att jag lekte vilt med dekor på högersidan. Ja, bara på höger. Så fick den en rejsdrömsvänlig approach på just höger sida.

Att min TRX nu hade fått väldans tomma och öppna ljuddämpare gjorde att den fluffade fruktat skönt och gav precis rätt ljud när man gasade på. Det är ju så men akustik att om en ljuddämpare är lång och har en större diameter så blir ljudbilden dovare och det är inget minus när det kommer till motorcyklar. Att den inte lät så fasligt mycket var ett plus till som mina grannar uppskattade. Dock hördes det när jag kom åkandes. Mysigt.

Det var en sådan hoj som ägaren vänder sig om för att kika på på cirka 20 meters håll. Man stannar till och nickar igenkännande till sina egna drömmar och ler brett. Åtminstone inombords. Med hjärtat. Och själen. Det man ser är en drömhoj på steroider. Även om det bara är en lite hottad TRX. Det spelar ingen roll.

Nu har jag ändå sålt den och kan sakna den väldigt ofta men jag vet att den är i värdiga och omhändertagande ägo hos en god väl. Mats. Ja, den Mats. Om jag saknar den för mycket kan jag tänka att min vän Mats nu har en drömhoj. Sin, och min, drömhoj. Skulle habegäret pocka på för hårt får jag väl köpa tillbaka den. Medan jag väntar på det spanar jag efter nya drömobjekt. Ibland upptäcker jag då Blocket och köper en ny drömmotorcykel att upptäcka eller återupptäcka. Det är roligt att förnya sina drömmar. Bara det inte blir för nytt. Som en BMW S1000RR, det är en för ny drömhoj men guud så gärna jag vill ha en. Första året. I vittblåttrött.
Suck…