På bilden ser du en av mina första motorcyklar. En Suzuki GSX1100 -81. Jag kommer att finna skäl att komma tillbaka till detta fotot fler gånger men just nu fokuserar vi på den här delen av historien.
På bilder ser ni min vän Christoffer betrakta, det som i hans värld var, ett monster. Han själv har, när bilden togs, kanske kört moped, knappast mer. Jag vet inte om han ens åkte med mig på varken denna eller någon annan hoj. Bakom honom ser ni kompisen Örjans Opel Manta från 1973, en Honda Civic 1976, En Saab 99 och någon Citroën. En helt vanlig miljö i en stockholmsförort 1988.
Denna hoj köpte jag för runt 20 000 kronor från en herre i Täby Kyrkby och då hade den en hiskelig Pichlerkåpa på, packväskor från Nonfango om jag minns rätt och originalröret i mint levererades i en kartong. På sitter ett vidöppet Alpha 4-1 som släppte ut och mångmultiplicerade motorns toner till ett ljuvt och nejdstäckande vrål. Notera också de två signalhornen som i otrevliga stereotoner gav signal åt trafikanter, som av någon outgrundlig anledning inte noterat avgasvrålet, att maka på sig. Styret var den sänkta sorten med justering för handtagens vinkel, i väldigt stora steg. Märket på det har jag glömt men Tomaselli känns bekant. Jag är osäker.
Det lustiga är kompositionen med det elaka röret, det sänkta styret tillsammans med ”relingen” bak på sadeln kvar och standard fotpinnar. ”Sportigt” och touring samtidigt. Någonstans finns i minnet att veven skulle ha varit svetsad och hojen gick bra. Jag minns hur den pluffade och small på motorbroms och om man vid fem tusen varv, under motorbroms, slog av tändningsknappen på höger styrsida och slog på igen vid två tusen så blev det avgasknallar som fick emaljen på tänderna att släppa. Jätterroligt. På natten gjorde samma lek med tekniken att det slog långa blålila lågor ur röret. Om jag i Sveatunneln ”poffade” så var det så man nästan kunde se dammet från de blå panelerna på väggarna släppa och rasa rakt ner. Billarm startade, runstenar hajjade till och ja.. Det lär illa.
Jag vet att jag var en odåga. Mycket buller och lite trafikvett. Det är inte så att jag idag egentligen är så stolt över det där men det är ett roligt minne från då. Egentligen vill jag ju be alla drabbade om ursäkt för mitt oschyssta beteende. Grannarna älskade mig i alla fall inte. Men jag älskade min fina, och fula, Suzuki GSX1100.
Alltid något.
Lämna ett svar